så jag sitter här i fönsteröppningen. läser stycken ur min favorit bok. lägger undan. blundar och blickar upp mot solen. och tänker. tänker på det jag läst. tänker på det som länge gömts och glömts. suger i mig alla vitaminer, mineraler och överlevnads fragment jag möjligtvis kan av solens varma strålar. dom träffar mig rakt i ansiktet. rakt i detta mosiga, febriga ansikte. det som stängts inne och inte släppts ut på så länge. det ansikte som behöver något upplifftande. som nu känns mer som ett olyckligt landskap än något glatt som möter solen & värmen. det kanske låter självupptaget. analyserande och ego. men det är inte meningen. ibland måste man djupdyka för att hitta det som gnager på ytan. så är det bara.
