JAG GÅR OCH LÄGGER MIG NÄR SOLEN GÅR UPP.
att jag i timmar försökt övertala mig själv att "gå-och-lägg-dig-annars-finns-det-risk-för-psyk-bryt-imorgon" - utan framgång. har nu resulterat i ofrånkomligt grubbel. att fåglarna kvittrar utanför fönstret, solen glimtar bakom rullgardinen och att jag börjar gå in i något slags över-trötthets-vakum. gör inte saken bättre. tillståndet är alltså högst ostabilt. jag har räknat enorma mängder får och försökt andas i någon slags känn-hur-kroppen-blir-tung rytm. men nej. inatt är det nog helt enkelt inte meningen att jag ska sova.
ATT GÖRA SIG I ORDNING FÖR EN STOR KVÄLL.
ATT DET ÄR JUNI ALLA DAGAR.
molnen ligger som sockervadd på himlen. och rätt som det är, så dimper det ner hagel i alla dess former. stort hagel, litet hagel. hagel som gör förbannat ont att få piskandes sidled i ansiktet och hagel som smälter av bara farten. det är juni. och plötsligt känns det som att återuppleva rullen the day after tomorrow när man tittar ut.
ute må det vara oblygsamt tråkigt väder. men inne. inne bland våra femtiosex kvadrat, här känns det som sommar och fridens liljor varje dag.
