OH MY CAROTTE.

jag såg precis på tv att det är möjligt att med en gigantisk maskin skära ut vilket mönster du än behagar på järn, plåt eller stål skivor med hjälp av laser. vi kan också få mat och grönt hemlevererat till dörren sju dagar i veckan. vi kan klaga över långa väntetider hos läkaren eller varför inte på den långa kön i kassan på ica. vi kan beskymmra oss över morgondagens möte, outfit till helgen eller varför inte beach -12. sammtidigt lever miljontals männsikor i flyktingläger runt om i hela världen. barn dör varje minut pga svält. flickor och pojkar säljs dagligen runt om hela i världen som objekt till avskyvärda västlänningar. familjer, kvinnor, män och barn kämpar för livet varje dag. och här sitter jag och knappar på ett tangentbord. usch. vi är så förbannat bortskämda. men jag har bestämt mig, jag tänker göra något. jag tänker bli något stort.

det är en ständig oro. en ständigt påminnande känsla om allt vi inte har tillsammans nu. det är en hjärtskärande saknad. en saknad som inte går att likna vid något annat. vi är bundna till varandra genom minnen och vackert illustrerande drömmar. vi upplever inte varandra nu. inte varandras sorg, lycka, saknad, ilska eller lust. vi är ensamma, fast vi är två. 
 

way up high,
blue blue sky.
little lonesome bird,
take me to your wonderworld.

idag är det slutet på en era.

idag är dagen jag har trånat efter i 72dagar. dagen jag spelat replay om och om igen i mitt huvud i 71nätter. fylld av fjärillar i magen och tårar i ögonen åker jag nu till arlanda för att möta min soldat. hejhejhej, nu är det vi igen!