ATT GÖRA SIG I ORDNING FÖR FEST.
VEM ÄR DU SOM GÖR MIG SÅ EUFORISK?
inte nog med att den värmande morgonsolen och den harmoniska fågelsången väckte mig tidigt idag. det var något annat också. något som inte riktigt hörde till, men som hittade sin väg genom mitt öppna fönster. något som beblandade sig ypperligt med den rådande morgon-rytmen utanför mitt fönster. ett vindspel. någon på andra sidan gatan har ett vindspel som spelar så fint. så fint att jag knappt ville somna om. jag ville lyssna vidare. inte snarka. lyssna. klockan fyra låg jag i en stor säng, med morgon solen kitlandes i ögonen, lyssnade på fågelsång och vindspel. en fängslande tisdags melodi.
DET HÄR MED ATT LEVA UT SÖNDAGEN TILL FULLO.
det här med att ett ansikte blir till en skugga, det upptäckte jag idag. och att utsvängda byxor tillsammans med converse gifter sig ganska så bra. lite spetts, lite skin och en lite slarvig knut. fåglar som strosar på perrongen. och utöver detta några timmar på en grässplätt i solen med min vän elin. en överdrivet bra söndag.
ETT TÄMLIGEN TRIST HEJDÅ.
att ligga ensam i en säng och grubbla. det är inte det optimala om man inte är ute efter en sentimental åktur så här på fredags kvällen.
så hon och han bestämmer sig för att träffas. om så bara för några få
timmar. några få timmar bestående av ömma ord och lätta skratt. när man för några timmar lever i det absoluta nuet. och tar avstånd från verkligheten. då kommer ingenting emellan. inte ens onödiga ord. allt är aningen försiktigt och intensivt på en och samma gång. de ömma orden och de lätta skratten väljs med omtanke. de placeras ut och de används rikligt. men som alltid letar sig verkligheten och den där bly-tunga tids marginalen in. ett hjärtligt hej, blir ett trist hejdå.
men oj, vad lycklig jag är över att jag hann träffa dig. om så bara för några få timmar.
NÄR VINET GLÖDER I DE FYLLDA GLASEN.
ett sånt där problem som etsatt sig fast. som man egentligen skulle vilja skaka av sig med detsamma. som man egentligen predikar om som ett onödigt "i-lands problem" för omgivningen.
oavsett så ska man vara stolt över sig själv - har jag hört min röst vokabulera många gånger.
och här är jag.
en ångest laddad 20åring. som knappt kan äta en bit kladdkaka med fjutt grädde utan att försvinna iväg i ett slags blurrigt-och-tryckande-ångest-rum-med-kalla-väggar. så sitter man där. ont av klumpen kladdkaka och ångest som gift sig ordentligt i magsäcken. med tankar som flyter runt. och med listor nerkletade av ojämna bokstäver som beskriver i detalj vad "den lilla munnen tuggat i sig idag".
men poff, så kommer den där dagen.
när man från morgon till kväll levt på ett aningen flummigt rus.
jag har kännt mig så ruskigt vacker idag.
om det beror på en solkysst kropp, en olagligt fabulös klänning eller skrällen. det vet jag inte.
men jag somnar med ett leende på läpparna.
ATT JAG KÄNNER EFTER I MASSIVT ÖVERFLÖD.
ja, så är det.
mest för att det finns så mycket att känna. så mycket att välja mellan.
ibland går det inte att kompletera en känsla eller ett behag med en reaktion.
att liksom plocka ut en liten passande reaktion ur detta enorma hav av okontrollerande känslor är inte möjligt.
då är det lättare att låta allt bubbla upp och omfamna, på en och samma gång.
ett överflöd av känslor som spritter i kroppen och äntligen tar sig ut.
ATT ÄTA SÅ GOTT ATT MAN NÄSTAN SKÄMS LITE.
smoked pepper burger med coleslaw.
fläskytterfilé med rostade rotfrukter och äppel-curry sås.
falukorv med blomkålsmos och broccoli.
DET HÄR MED ATT JAG FICK HEM EN SMÄRRE SKATT IGÅR. DET GÖR JU LIVET EN ANING LÄTTARE.
ATT JAG DJUPDYKER I REN PERFEKTIONISM.
I say anything that moved
like that
or new my name
could never die
in the common verity of dying.
and I pick up
her lovely
dress.
all her loveliness gone.
- charles bukowski
HALLÅ DÄR.
det är fredag. klockan är knappt åtta. och solen skiner makalöst intensivt.
ATT JAG FÖRÖVRIGT ÅT GOD MAT IGÅR.
chilli kryddad lax med kokta grönsaler, körsbärstomater och kall dill sås. hallå där.
ATT FALLA HANDLÖST FÖR EN TORSDAG SOM DENNA.
det är då man tänker att det är för bra för att vara sant. idag har nog varit lite så. en helhjärtat, sorts filmmanus dag. det börjar liksom väldigt bra. för bra - nästan patetiskt. rullar på i samma anda, lite intriger väcks och några motgångar påträffas, men inget som inte går att lösa. men sen, plötsligt! klimax och något urartar. det blir stressigt, nästan näsblods stressigt och gapskrik. dock dvalar dramat ut i en slags pöl av vackra melodier, dammigt asfallt och stolta ögonblick. sen är filmen slut. då ligger man nyduschad i en stor säng, dricker te och skriver sina framtida memoarer.
DET HÄR MED ATT BESTÄMMA SIG. OCH GE ALLT.
ATT JAG IKVÄLL SAKNAR DIG SÅ INNERLIGT MYCKET.
åh,
jag saknar dig.
DO YOU REMEMBER?
do you remember
that late morning, when we went back to bed?
when we found the first position
and every muscle were resting.
