OH MY CAROTTE.

Vaknade av ett extremt oroväckande och upprepande ljud. Telefonen. Vem fan ringer klockan åtta på morgonen?! tänker jag och i samma veva bygger jag upp ett scenario där jag i min fantasi med en stenålders träklubba springer runt och slår hål i mina väggar, samtidigt som jag skriker som de inlagda på beckomberga. Med dåligt samvete tar jag tillbaka denna skeva fantasi, då jag inser att klockan inte är åtta på morgonen - den är istället kvart i tolv på förmiddagen. Faktumet att jag har försovit mig smyger sakta inpå mitt trötta samvete och jag slänger mig upp ur sängen i ren panik. Det må vara påskolv, men jag hade planerat hela denna tisdag från punkt till pricka och tanken att jag nu förstört denna fina planering gör mig aningen irriterad. På med skinnjackan och brillor springer jag ner till apoteket. Varför jag springer i ren frustration har jag ingen aning om, men det gör jag. Springer hem samma väg med andan i halsen. Gör frukost och pressar motvilligt mina nyvakna-ögon att tåla både ljuset från de solstrålar som letar sig in genom köksfönstret och det ljus som slår emot mig som en stenvägg från kylskåpet.
Efter denna kaos-artade morgon sätter jag mig ute på trappen och njuter av solens strålar. Det är varmt, det är varmt, det är varmt.. Upprepar jag i mitt huvud, samtidigt som jag viker in tårna lite extra under den gråa filten med dalahästar. Nu är det sol i sverige och denna ska det njutas av - tänker jag och häller i mig mitt té alldeless för fort, denna hastiga rörelse gör att jag bränner mig något förbannat på tungan. Tar mig in i köket och häller nu istället i mig kallt , mycket kallt vatten - som en kontrast till det varma tét. Funderar ett tag på vad jag nu ska göra då äggmackan är uppäten. Så jag ställer mig och bakar. Jag bakar en chockladkaka. Inte nog med det, jag häller upp påskgodis i mammas fina skål och bryter upp mörkchoklad i samma skål. Men den lilla. Dukar med fina blommiga servetter. Beundrar det jag skapat. Och inser sedan att jag är själv. Vem har jag gjort allt detta för? Jag inser efter en stunds betänketid att det nog inte är en sådan bra idé att trycka i mig en hel chockladkaka själv. Ringer en vän och ber henne komma och fika. Hon kallar mig hönsmamma och skrattar - men sätter sig på cyckeln och börjar sin resa mot mig. Kanske är jag det, en hönsmamma. Åtminstone då min egen mamma inte är hemma.  
Det är en välbekant känsla som smyger sig inpå mig då jag inser att det är just såhär jag gör då jag är ensam hemma och inte har en söt mamma som kan påminna mig om vad som bör göras och inte. Nu ska jag istället göra allt. Allt på en gång. Ingen pause - utan jag kör istället på i 180 utan att vika och inser sen på kvällen att jag kunde tagit det aningen lugnt och inte sökt denna tillfredställelse man känner då man äntligen har axlarna fria. Det tar sin tid, inte sant? Nu kan jag bara hoppas på att jag imorgon kommer att vakna av samma oroväckande och upprepande ljud som denna morgon - men då i form av ett alarm som ringer i en tid vald av mig själv.