Mystiken tätnar en dag i veckan
Det är söndag. Snön håller sakta men säkert på att smälta bort utanför mitt fönster samtidigt som Thåström ur mina högtalare sjunger med sin hesaste stämma, om att någonting fastnat på hans minne som inte helt vill försvinna. Fan fan fan. Söndagar är ett mysterium och denna är inte ett undantag. Jag har alltid haft svårt för att acceptera att tiden så enkelt och utan större svårigheter rinner igenom ens händer på ett ögonblick, trotts att händerna är knutna. Veckans sista dag eller ska man kanske kalla den för den första dagen på en ny vecka? Det är nog bäst om man lämnar det upp till var och en. Söndagar ska uppmuntra till att göra sitt absolut yttersta den kommande veckan. Men jag kan nog inte påstå att den ofta bidrar till det i mina fall. En vän sa till mig idag att i hennes ögon är inte söndagar röda dagar, hon reflekterar i stället söndagar till färgen grön. Grön?
Är inte grönt ett tecken på lycka och framgång… Lucky Sunday.
Men det är väll ungefär så här det ska vara på söndagar – ett mysterium. 
den evigt unga j.thåström
