YESTER-ME. YESTERDAY.
Jag sitter i gräset, med en stickig filt på axlarna och alldeles för stora tofflor på fötterna. Min hud ser gul ut av ljuset från gatulampan och samma ljus ger också syren buskarna en gul och rökig 70-tals ton. Jag andas djupt och tittar upp mot den mörka sommar himlen. Tanken och idén med att sätta sig ensam, en mörk kväll, i ett regnblött gräs trodde jag skulle vara sådär halvt retro befriande. Om jag hade fel.
Aldrig har jag känt mig så trängd, som jag gör nu. Jag ser trädgårdens skarpa linjer och kanter som utmärks av pappas välklippta mur av syren buskar. Det är en fin häck. Det är den, missförstå mig inte. Men jag insåg precis just nu att jag utgör mittpunkten i en väl inramad värld, bestående av roller och strikta linjer.
Jag vill ut nu, ut och uppleva den värld vi faktiskt lever i. Skammen i hjärtat sprider sig i hela min kropp när jag tittar upp mot himlen. Den är ljus oskyldigt blå och utgör en fruktansvärt vacker kontrast till dom mörka träd här nere hos oss dödliga.
Min frustration är oundviklig och som bevis på att den är lika äkta som vicktoria silvstedts silikonbröst, så har den bildat en enorm klump i min mage. Jag skäms över att sitta här i min inramade värld, med syren buskar och eskobar i öronen. Jag lever i en värld där mitt privilegium att vara medelsvensson i sverige, just nu jobbar emot mig, istället för med mig.
Jag känner mig hopplös och oviktig. Varför? För jag gör ingenting för någon annan. Jag vill ut nu, jag vill ut och se världen. Inte bara se den. Jag vill vara en av dom personerna som man ser på discovery channel, som springer runt med kameran runt halsen, antecknar och sedan skapar. Jag vill vara en av dom som är med när det händer. Oavsett om det är en invigning av ett nytt barnhem i angola eller om det är produktionen av en ny dokumentär om kvinnorna i indiens väl strukturerade hierarki.
Nu gråter jag, för jag är förbannad. Varför? För jag vet inte vad jag ska göra, vart ska jag börja, hur jag ska göra? Det är så mycket som jag vill göra, men jag är rädd för att jag inte kommer hinna. Det krävs mer än en eldsjäl.
Jag tar av mig tofflorna och petar med fötterna i det blöta gräset. Jag kommer nu på mig själv att jag faktiskt ler lite mellan tårarna. Och jag tror precis att jag kom på svaret och jag kan nu mätta min frustration. Jag har helt enkelt inte fått chansen att visa vad jag går för än. Släpp ut mig. Jag ska allt visa er att denna inramade värld inte är så rolig att leva i när det väl kommer till kritan.
Kommentarer
Trackback
