OH MY CAROTTE.

Nu ska jag berätta en liten historia för er. Den är kort och konsiv. I somras var jag och min skin-paj på väg in till hard rock cafe för att möta upp min vapendragare, k. Vi hade tänkt dricka lite mojitos och senare kanske dra vidare till mosebacke. Men (här kommer det) på vägen in så ser jag en mycket iögonfallande figur. Som jag, såklart, började att spana på. Han möte min blick på en sekund. Och jag smälte. Vad sa jag då till denna personen när vi skulle gå skilda vägar efter 20minuters flörtande? Hej då. Så sa jag. Hej då. Så jag och min skin-paj lämnar tekniska med en brännande blick i nacken. Bra jobbat rebecca! Jag berättade förstås för k om händelsen, men trotts en bästa väns ord, så kunde jag inte sluta tänka på honom..
Men gissa vad gott folk? Ett halvår senare och jag är på väg in till jobbet så möter jag honom på exakt samma plats! Och nu blev det mer än bara hej då. Jag kunde ju inte vända ryggen till en gång till. Han kände ju igen mig. Så jag började att prata, skratta och som vanligt slänga ur mig sådär lagom konstiga skämt. Men vet ni vad? Det gick hem så det bara sjöng om det. Pang så har jag planer för helgen nu också. Mystiken tätnar, samtidigt som jag förundras över varför vi träffades en gång till. Det var min berättelse.

Don't slip through my fingers one more time, mysterious man. Don't worry I wont let that happened. Just speak my language and I will answer .